När man sitter och beklagar, tycker synd om sig själv ett tag. Ett par timmar. Några dagar. Men sen tar tag i det. Träffar en gammal god vän. Pratar med sin syster. Springer riktigt långt, bara för att man kan. När man tar ett långt bad och käkar en stor fruktsallad, känner sig lite stolt.
Och sen beklagar igen.
Då har man åtminstone visat på lite vilja. Och det behöver inte vara perfekt hela tiden. Säger dom. Jag upprepar, repeterar, övar.
För just nu får ingen vara viktigare för mig, än mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar